På tunnelbanan
25 november 2009Igår var vi i stallet på kvällen. Ingen ridning eftersom det är så mörkt och blött. Jocke kom dit och vi tog en kort promenad istället. Tydligen blev det för mycket av det goda för Chenin för jag inbillade mig att hon hoppade mer på tre ben i morse än vanligt. Usch det är verkligen helt hemskt det här med Chenin. Hon har nu gått knappt tre år utan att vara 100 %. Det känns hemskt. Hon är glad men hela tiden understimulerad. Jag är så ledsen för hennes skull att jag gråter och klappar på henne hela tiden. Samtidigt går hon mig på nerverna för jämnan med sina galenskaper. Vi har ett speciellt band hon och jag som fortfarande finns kvar även om vi tjafsar hela tiden om småsaker som vi inte borde bråka om, som att man inte får springa, hoppa, leka dragkamp och fara omkring. Hon är så busig och rörlig hela tiden att man knappt kan förstå att det är samma hund som sedan reser sig med smärtsam blick. Det är som ett mörker för mig, jag vaknar oroligt nästan varje natt. Jag saknar henne så mycket att det gör ont. Önskelistan är väldigt enkel, kan hon bara bli frisk!
Ikväll är det rehab igen. Alla veterinärer och personal på djursjukhusen är så positiva. Hon rör sig bra, allt ser fint ut och jag ska se att den här operationen gör underverk. Varför känner inte jag så? Är jag blind för det numera? Eller är jag realist? För att bara ha gått 6 veckor så vet jag att hon rör sig riktigt fint, men varför har hon så ont när hon reser sig? Och varför försvinner det aldrig? Och varför hade hon det långt innan sista operationen?
Jag är rädd för att göra för lite och jag är rädd för att göra för mycket…
26 november 2009 kl 23:45
Chenin förtjänar att bli bra, så är det bara!! Förstår att du är ”trasig” med henne, inte lätt att vara hel själv när man vet att den närmsta man har mår dåligt (även om jag tror & hoppas att chenin mår rätt bra nu, jämfört med förrut?!)
Kram!
27 november 2009 kl 15:24
Jag lider med dig sååå. Jag tycker den här hösten har varit pissig värre med Dizzys olycka och efterföljande understimulering och långsamma läkning, men det är ju inget mot vad du och Chenin varit med om… Helt ärligt så tror jag inte att jag hade orkat så länge som du har, jag hade nog gett upp mycket tidigare. Jag beundrar dig för att du fortsätter orka och kämpa för att få din älskling hel och smärtfri igen även om det känns nattsvart och hemskt vissa dagar!
Stor varm kram!!
28 november 2009 kl 01:15
Vet snart inte vad jag ska säga. Älskar Chenin för mycket helt enkelt. Kram till er båda. Ingrid, Maros matte
28 november 2009 kl 18:57
Du har det tufft/Kram Marianne
30 november 2009 kl 08:33
Ja Camilla, alla hoppas som du, att det snart är över och bra igen. Stor stöttekram får du via cyber från mig!!
Ref till din kommentar förra veckan i min blogg. Tänk att jag inte kunde finna mig under samtalet med Bossen. Jag har tänkt på många saker jag hade velat sagt. Din kommentar var ju kalas! Tänk om jag hade sagt så, då hade han ju inte kunnat säga emot! Fasen. haha
30 november 2009 kl 18:11
Vad tråkigt att Chenin inte blir helt bra. Hoppas att det går framåt i alla fall även om det går sakta.
Hur är det med Choice annars då? Riffe är piggelin som vanligt och sprudlar av energi
Kram
30 november 2009 kl 22:54
Tråkigt att läsa om att chenin fortfarande har ont! Men våga tro på personalen på djursjukhusen. De borde ju ändå ha koll på sånt!
Kram från oss!!