Igår var jag på flygkurs. Jag vill få det att låta häftigt, som att jag lär mig flyga, men i själva verket är det rätta namnet nog flygrädslekurs. Det blir en tuff kurs där jag lär mig mycket om mig själv. Jag kände att jag till slut måste prioritera att få bort obehagskänslorna. Hursomhelst så fick flickorna vara med på jobbet igen och det blev lunch med kusinerna och gårdshunden Milton. Folk i stan med sina hundar, jag säger bara herregud! Först blandras fram i Humlegården, därefter golden retriever som strövar fritt mitt på Stureplan och går fram till folk och hundar precis som det passar honom. Slutligen den dummaste av dem alla. Chenin sover mycket mycket tungt på sidan medan vi äter lunch och huvudet ligger utanför serveringen. En mängd hundar passerar med några decimeters marginal men bara en är så korkad att hon låter sin hund stå över Chenin och lukta på hennes huvud medan hon sover. Jag försöker vifta för att ägaren ska förstå att hon ska dra bort sin hund och gå vidare (läs: dra dit pepparn växer). Hon förstår inte signalen (förmodligen varken människors eller hundars) och Chenin vaknar, tittar förskräckt upp en sekund som om hon fortfarande var kvar i drömmen och flyger sedan upp med ett avgrundsvrål varpå den lilla skiten (Choice)fyller i under bordet. Suck och stön…

Choice lyckades sedermera med konststycket att trampa på en glödande fimp på centralen sekunden efter att en tjej kastat den. Jag såg att hon panikartat hoppade på tre ben och skyndade mig leta efter det vassa föremålet när jag kände lukten av bränt hår och såg att det glödde mellan trampdynorna. Dubbelsuck! En snäll tjej stannade i alla fall eftersom hon såg hur fimpen kastats och Choice klivit på den på en gång.

Till det positiva i hundhållningen är att hundarna såg en katt. Kopplad Chenin skvallrade fint medan kopplad Choice stod på bakbenen och studsade vilket drog igång Chenin ordentligt. Så ordentligt att jag fick svårt att hålla och sedermera kokade av ilska. I samband med tillrättavisning backar Choice ur sitt halsband. Skit, tänker jag. Vad gör då den lilla skiten? Hon sätter sig, stirrar visserligen blint (läs: okontaktbart) på katten, men sitter kvar. Märklig känsla infinner sig i min kropp. Så fort katten är utom synhåll bestämmer jag mig för att chansa, kopplar loss Chenin och går själv åt andra hållet. Chenin kommer genast efter och Choice släpper sin position när jag ropar på henne. Jag har sagt det förr och säger det igen, aussies är inga koppelhundar!

Ikväll var vi på klubben för lite träning. Först blev det promenad och fotograferande nere på ängarna. Sedan förpassades Chenin till bilen medan Choice grillades i lydnad. Annica och Mido höll hos sällskap och jag började med att filma Choice fotgående.

Jag har analyserat det och jag är nöjd. Det finns säkert detaljer att peta i (som höger om halt), men jag tycker hon går bra. Bonus är att jag inte heller går som en ostbåge (bara ser ut som ett kassaskåp). Jag behöver tänka på att bibehålla intensiteten och få till hela program nu. Kommendering blev det också samt ställande, hopp, kryp, apportering och budföring. Dessutom diskuterades framförgående. Nu tusen är vi snart igång med det. Eller i alla fall ett steg närmare. 🙂

Choice och jag la sedan ett spår till Chenin i skogen och Chenin tog det utan anmärkningar. Så underbart fin att spåra med numera!