Nu är hon borta, min älskade nallebjörn som jag haft i 13 år. Beslutet var mitt eftersom föräldrarna åkte till Ungern i morse. Jag är förstås helt tröstlös. Hur fan kan det vara så jobbigt? Jag visste ju att det skulle komma snart. Hur jag än gör känner jag mig som en svikare. Att ha henne kvar är djurplågeri men att ta bort henne gör ännu mer ont och känns som ett väldigt stort svek mot henne. Jag ville vänta, trots punkterat öga och iris som hänger ut, men Annica sa till mig att komma in på en undersökning mitt i natten. Och sedan fanns det ingen återvändo. Det är just den känslan som är så jobbig, att inte få se henne igen. Jag hade tänkt smärtstillande och hemgång men Annica sa att det finns en gräns… Så overkligt. Fan vad det suger att vara hundägare!

Nedan följer lite bilder från Aspen, Jocke, Marc och Lazys visit på Jockes fina landställe på Blidö. Korten var upplagda i ett inlägg som skulle komma på fredag men nu kommer de redan här. Lazy är verkligen en favorit hos dessa tre och många andra förstås (som Nora till exempel), även om hon är lite säregen med inte riktigt alla hästar hemma.