Så gött med ledig måndag! Full rulle blev det med cellprovtagning på morgonen, följt av hundträning i Kista. Promenad samt spår i vanlig ordning, fast dagen till ära i ordentligt regn. Chenin fick ett lite längre korvspår med 10 steg mellan bitarna som hon gick noga och bra. Choice fick ett kort spår, ca 300 m en timme gammalt med en spetsig vinkel och ett fåtal högt uppsatta snitslar som dagen till ära klipptes ner eftersom hon i lördags stod med frambenen på träd och markerade snitslar. Jag passade också på att räkna min stora påse med snitslar och fick det till ynkliga 21 kvar… Två toarullar med korv markerade Choice fint. Störning i form av 2 hundar som passerade över spåret precis innan påsläpp fick vi också. Vid ett ställe gick Choice fel och blev då stående. Jag utan tålamod tvingade mig att stirra på ett träd och vänta. Choice backade inte och letade spår, som hon tidigare gjort förrän jag gav lite uppmuntran om hur duktig hon var, då bet hon i.

Efter skogsaktiviteter åkte vi förbi Anna där jag tog ut Dalton och Doc på kort lunchrastning. Doc följde sedan med på 12 km Brunnsviken med Choice och Mattias. I envist regn var det inte det skönaste man upplevt. Genomblött med klåda till och med på örsnibbarna blev det dusch och lunch. Chenin och Doc kom faktiskt nästan överens och gjorde lite lekinviter till varandra. Choice däremot tyckte inte att Doc behövde andas ens, synd bara att han inte tar henne på allvar ens en gnutta.

Bråttom blev det sedan iväg till Strömsholm i mörkret för besök hos Lennart med Chenin. I mörkret kände jag inte igen mig alls och vägbeskrivningen till Strömsholm är under all kritik, så jag hamnade på en mängd småvägar i mörkret och blev till slut en halvtimme sen. Chenin blev i alla fall undersökt och röntgad. Helt stabil i bakbenen och bra musklad, men öm och knakande i ryggen. Svårt att se några förändringar på röntgen så det krävs en magnetröntgen för att se om eventuella nerver och diskar är i kläm. En magnetröntgen är dyr så det kostar jag bara på mig om jag tänker operera beroende på vad som visas. I nuläget känns det ganska inaktuellt eftersom Chenin är igång, mår OK och är glad. Men vilka fina människor det är på Strömsholm, särskilt förtjust är jag i röntgensköterskan som gav mig mängder av kantareller förra hösten.

Mörkt och kallt i bilen hem på kvällen men ändå ganska skönt att sitta i bilen i vintermörkret med bara sina egna tankar.

Chenin, Chenin, Chenin – så går tankarna hela tiden. Även om hon felaktigt tror att hela världen kretsar runt henne så är det i vart fall så att hela min värld kretsar runt henne. Igår var vi på rehab på Södra djurkliniken. Jag ville avboka tiden eftersom vi inte varit hos veterinär än men blev ”lurad” av djursjukhuset förra veckan att det ändå kunde vara bra att gå dit och få lite akupunktur för smärtlindring. Synd bara att de ”glömde” tala om att detta kostade 900 kr och behöver upprepas ca 10 gånger för att ha någon effekt. Herregud, vilket rån! I övrigt blev det ingen undersökning eller teori om vad det kunde vara, inget mer än att en veterinär måste kolla på henne. F-n vad less man blir! Jaha, mer fattig och mer villrådig pratade jag med Ingrid tills jag lipade förstås. Men något blev i alla fall klarare av besöket och det var att jag kommer åka till Strömsholm så Lennart får se henne och inte använda Södra djurklinikens ortopeder eftersom de inte opererar ryggar. Choice fick lite träning på ny plats i form av en ensligt belägen parkering i närheten av djursjukhuset. Vi körde på med att anamma tips från kursen att kedja delar av framförgående och läggande, delar av läggande och inkallning. Så blev det också träning av starter, kontakt, fotgående och säkra lägganden (och så petade jag igen omedvetet i snabbheten). Stabil platsliggning avslutade vi med. Äntligen en tidig kväll hemma i soffan – det är sjukt underskattat! Hundarna tuggade varsitt ben och jag kollade på Robinson.

Chenin mår mycket bättre. Jag fick lite panik när hon i tisdags fortfarande hade så ont att hon inte kunde resa sig utan att gny, men några vilodagar med bara kisspromenader gjorde susen och redan på onsdagkväll var hon ordentligt pigg, sådär knäpp som bara hon kan vara. Jag ringde såklart till Strömsholm men det som gäller är att jag kan få en tid hos Lennart i november om jag ringer nästa vecka, jag kan komma in akut och då inte hos Lennart eller så kan jag gå till en annan veterinär och få en remiss och genom en remisstid komma till Lennart kanske redan i oktober. Annica är ju bortrest och att gå till en ny veterinär känns helt bortkastat, bara att få någon att sätta sig in i journalerna är galet. Alternativet är i så fall Christoffer på Södra. Men nu när hon är bättre väntar jag nog hellre på en tid till Strömsholm, eller så får det bli ett rehab-besök hos Anna. Vad ensam man kan känna sig ibland…

Igår var vi i stallet på kvällen. Ingen ridning eftersom det är så mörkt och blött. Jocke kom dit och vi tog en kort promenad istället. Tydligen blev det för mycket av det goda för Chenin för jag inbillade mig att hon hoppade mer på tre ben i morse än vanligt. Usch det är verkligen helt hemskt det här med Chenin. Hon har nu gått knappt tre år utan att vara 100 %. Det känns hemskt. Hon är glad men hela tiden understimulerad. Jag är så ledsen för hennes skull att jag gråter och klappar på henne hela tiden. Samtidigt går hon mig på nerverna för jämnan med sina galenskaper. Vi har ett speciellt band hon och jag som fortfarande finns kvar även om vi tjafsar hela tiden om småsaker som vi inte borde bråka om, som att man inte får springa, hoppa, leka dragkamp och fara omkring. Hon är så busig och rörlig hela tiden att man knappt kan förstå att det är samma hund som sedan reser sig med smärtsam blick. Det är som ett mörker för mig, jag vaknar oroligt nästan varje natt. Jag saknar henne så mycket att det gör ont. Önskelistan är väldigt enkel, kan hon bara bli frisk!

Ikväll är det rehab igen. Alla veterinärer och personal på djursjukhusen är så positiva. Hon rör sig bra, allt ser fint ut och jag ska se att den här operationen gör underverk. Varför känner inte jag så? Är jag blind för det numera? Eller är jag realist? För att bara ha gått 6 veckor så vet jag att hon rör sig riktigt fint, men varför har hon så ont när hon reser sig? Och varför försvinner det aldrig? Och varför hade hon det långt innan sista operationen?

Jag är rädd för att göra för lite och jag är rädd för att göra för mycket…