Alltid ska det vara något. Jag pratade med både hunddagis och mamma på väg hem från flygplatsen och fick meddelande om att Chenin inte mår bra alls. Väldigt dålig i magen visade sig dock inte vara det största problemet, utan istället väldiga smärtor i bakpartiet, en kombination av knä- och benvärk. Hon överansträngde sig redan när jag var i Åre och Jocke hade henne, men repade sig hyfsat under förra veckan. Slagsmål med lösspringande Betsey var det sista vi behövde. Vad som hänt i helgen är något oklart – men definitivt har hon gått för långt med  min bror i lördags. Nu är hon så dålig att hon gnyr när hon försöker resa sig och mest av allt ligger hon bara. Jag ska försöka kontakta Strömsholm men vet inte om jag ska ge henne några dagar först för att se om det är en överansträngning. Om det inte är det kan det vara en nerv som ligger i kläm och då känns det elakt att utsätta henne för flera dagars lidande. Jag vill inte operera och jag vill definitivt inte ta bort henne. Livet suger! 🙁

Om jag ska nämna något annat än bara negativa saker så har Choice drillats i lydnad i två dagar. Igår var det tävlingslydnadskurs på klubben och vi fick lite tips gällande apportering:

• Vanlig träapport – Jag måste kasta med rätt hand och variera när jag kastar, tenderar att ofta kasta när hon vänder upp (för att säkra) istället för att belöna hela in-sträckan.
• Tungapportering – Använda kampen som verktyg är nog Choice grej
• Apporteringsdirigering – Om hon går till fel skål, stoppa henne!
• Vittringsapportering – Det här med hög och gömma pinne fungerar väldigt bra på henne. Hon nonchalerar helt de andra pinnarna och ger sig aldrig förrän hon hittar sin pinne. Jag ska nog ta bort godisletandet. 

Jag jobbar på ett mastodont-inlägg rörande det gångna decenniet. Det tar tid att minnas kan jag meddela. Så det dröjer nog ytterligare ett tag innan det finns för allmän beskådan.

Annars är allt bra. Hundarna fick varsitt märgben och varsitt grisöra vid tolvslaget på nyår. Och den enda oron var några blickar på varandra om man verkligen skulle kunna behålla båda godsakerna för sig själv. Men i vanlig ordning la de sig intill varandra med huvudet åt varsitt håll och tuggade i godan ro. Min största oro var att Chenin blodat ner Jockes vita matta med sitt ben. Vid halv tre (och en timmes sömn för mig) tog vi en kissrunda och åkte hem, nykter i sinnet men groggy av trötthet.

Sedan nya året började har Choice och jag ridit Gustur första två dagarna. Ena dagen med sällskap av annat ekipage. Choice skötte sig bra men Gustur var lite sämre. Jag fick hålla honom hårt. Dessutom var det kallt så det hette duga så jag frös in i benmärgen, speciellt om fingrar och tår. När jag väl klev av, värkte lederna. Choice sprang i skaren så hon blödde varje dag om ett sår som hon gång på gång lyckades skrapa upp.

På nyårsdagen fick vi middagsgäster i form av Michaela, Anna och Sophie. Vi drack vin, åt lime-lax och pratade gamla minnen till sent. Mycket fyrverkerier hördes men hundarna reagerade inte.

I lördags blev det spår för hundarna i snön innan stallrundan. Bilen höll på att fastna i snön i Kista men det gick. Jocke och jag missförstod varandra så han stod vid Hägerstalund och väntade medan jag la korvspår till Chenin och vallade korridorer till Choice i Killingstorp i Kista. Chenin gick sitt korta spår lugnt och fint och Choice letade saker i sina dåligt vallade korridorer. Vår byteshandel fungerar inte ypperligt och det stör mig lite, dessutom väljer hon föremål. Jag kände irritationen växa och bestämde mig för att ett skick i varje korridor fick räcka bra idag.

På kvällen kom den efterlängtade hussen hem också.

I söndags blev det separata turer för hundarna och ingen skogstur eftersom jag mest blir irriterad på snön, kylan och spralliga tjejer. Choice och jag tränade massa lydnad på tu man hand och hade en härlig långpromenad där hon bara kändes som världens enklaste hund. På väg hem la vi ett korvspår till Chenin som Chenin tog fint. Egen tid med matte måste ändå vara det allra bästa man kan få. På kvällen åkte vi till Micke och Sanna där det bjöds på god mat och åter igen spel i form av Alias. Och ja, bråk om reglerna förstås, för det är vad vår familj (läs speciellt Micke och Camilla) bråkar om.

Igår var Hebbe och jag på Strömsholm med Chenin för sista återbesöket. I vanlig ordning spenderade vi många timmar där. Hon fick simma igen på rehaben 2 x 2 x 2,5 min. Denna gång fick hon simma med lite motstånd så hon sträckte ut bakbenen ordentligt. Choice surade för att inte hon fick simma. Chenin röntgades också och det såg helt läkt ut i benet efter operationen. Dessutom hade hon fina muskler och inga tecken på inflammationer (mätt med värme). Hon hade inte mer artros än innan och var lika spänd i ländmusklerna som vid tidigare besök. Vi fick med muskel-relaxerande preparat som hon ska få för att muskelinflammationen i ryggen ska släppa. Både Lennart och sjukgymnasten ville att vi skulle komma på ytterligare ett återbesök. Detta besök slutade på 3 200 kr (+ bensin), pengar som jag inte hade så hussen fick rycka in. Det känns som att man lever på marginalerna nu efter lägenhetsköpet. Jag har aldrig varit så fattig i hela mitt liv men hussen lugnar. Bara vi klarar oss till inflyttsdatumet och slutbetalningen så kommer vi sen leva lika bra som innan köpet, dock med en annan form av sparkapital…

Återbesök hos Lennart i måndags gick bra. Det var långt att köra i en bil utan värme men Hussen höll oss sällskap. Läkningen hade gått bra och allt såg fint ut, hon rör sig bra och tydligen var det inte helt ovanligt att de har ont på morgonen som Chenin har. Däremot blev de förskräckta när de hörde att Chenin gått 18 min i treadmill utan paus. Jag fick snabbt betala för ett samtal med rehab-personal som meddelade att det var på tok för länge. Nästa gång, vilket är tredje gången ikväll, ska jag säga till att hon bara ska gå 3×3 min. Jag hade en dålig magkänsla om tiden men man litar ju på de som är experter, eller utger sig för att vara. Det var väldigt trevligt att vara där på kvällen. Det kändes mer personligt. Sköterskan frågade om jag ville ha kantareller och så fick jag flera kilo, en hel elgiganten-påse fylld. Så himla gulligt och jag sa att något måste man ju få för det tusenlappar jag betalade denna gången.

Så igårkväll åt jag kantareller tills jag mådde illa och ändå rörde jag bara en bråkdel av det som fanns i påsen. Jocke och mamma ska få ikväll och resten fryser jag in. Således stort rensningsprojekt ikväll. Igår kväll åkte hundarna och jag förbi Gustur, tog in, bostade av och gav mat. Det mörka kvällarna lockar ju inte direkt för aktiviteter såsom ridning och dessutom var Chenin riktigt dålig på morgonen så det kändes helt fel att rida. Dels var Chenin fortfarande groggy på morgonen, dels väldigt halt. Det kändes riktigt jobbigt men imorse såg det istället riktigt bra ut.

Ibland känns det som att det är fel oavsett. Om veterinären säger att något är fel så är det fel och när han säger att inget är fel är det också fel. 🙂 Hursomhelst har jag varit på kontroll på Strömsholm idag och faktiskt klarat av ett veterinärbesök utan tårar. Det kan i för sig berott på att det var positiva besked. Chenin började bli stabilt bättre förra veckan och på onsdagen ringde Strömsholms rehabavdelning. Men i fredags var hon påtagligt sämre på kvällen. Jag har svårt att förstå varför men med tanke på att den uppblåsta kragen inte fullkomligt fullgör sin funktion låg det nära till hands att misstänka infektion. Jag hade is i magen och väntade till lördagen och tyckte då hon var lite bättre. Choice och jag sprang med tunga steg i Ursvik efter kort lydnadspass på ängarna och på kvällen gick vi ut med kompisar på Patricia. Jag höll mig nykter i fall att och det kändes mycket klokt. Väl hemma sent på natten hade det kommit ut vätska ur Chenins översta stygn som kladdat ner pälsen. Panik-jag ringde Strömsholm mitt i natten och fick prata med en klok och kompetent person som rådde mig att vänta till söndagen och ringa tillbaka. På söndagen kollade jag noga igen och tempade Chenin (klarade det alldeles själv med hjälp av tillitsträning och rostad blodpudding), men någon infektion verkade hon inte ha. Mamma fick komma som rådgivare och hon tyckte att Chenin var märkbart svullen på insidan av knät men ingen infektion. Jag vet inte vad som är värst men någonting fel med knät som gjorde hennes smärta så stor kändes inte kul. Jag kände att botten var nådd på söndagkvällen. Efter många samtal till alla djursjukhus och överläggning om var vi skulle åka bokade vi besök på Strömsholm på måndagmorgonen. Man vill ju ha nära till källan om något i benet skulle behöva justeras. Choice och jag pinade ut träningsvärken med en lång långpromenad på tre timmar, med delvis Annica och Midos sällskap. Imorse plockade vi upp Lisa som troget följde med till Strömsholm. Jag var nog beredd på det värsta. Tänk om de säger att det inte finns något mer att göra. Den tanken kunde inte få tårarna att sluta komma. Lisa försökte vara positiv men även hon befarade det värsta. Väl inne hos veterinären och efter sedvanligt utdelade pussar från Chenin – hon är bara för go efter allt ont de gjort henne – tror veterinären att det inte är mer än någon slags ledvätska som samlats runt knät. Det finns ju en hel del oklara frågor men i nuläget känns det positivt och sedan är det bara att hoppas att svullnaden (och inflammationen) lägger sig. Lite orolig är jag fortfarande eftersom det är svårt att veta vad det beror på osv men veterinären svarade lugnt på mina frågor. Nu är det inbokat besök hos Lennart om några veckor. Ibland ska man inte lita på sin magkänsla om att allt är fel. Det var en lättnad att ha fel om man säger så.

Nu är hundarna hemma hos Lisa och Loi. Chenin myser i köket, lätt sur kan jag tänka mig, medan Choice busar med Loi. Jag är på jobbet i vanlig ordning men det fanns tydligen en viss oro för att jag skulle vara hemma och vavva (vård av vovve) denna vecka. Skulle varit trevligt men tyvärr finns det ingen försäkringskassa för hundägare. 😉

Måste avsluta med att gratulera Anna och Doc här i bloggen också. Det kommer lite i skymundan när allt man kan tänka på är Chenins välmående men givetvis är vi väldigt glada och stolta över våra vänner som blivit uppflyttade till lägreklass spår!

Om inte Chenin blir frisk, glad och lycklig kommer jag gå under. Då har detta plågeri varit för jäves. Idag är hon påtagligt sämre, förmodligen på grund av att hon inte får annan smärtlindring än Rheumocam nu. Hon kan inte ligga still utan vandrar fram och tillbaka i hagen haltandes och snurrandes innan hon snabbt damper ner. Jag tycker det är fruktansvärt, men Hebbe den lite mer rationella påminner mig om att det är så här första veckan.

Vi skulle ta tempen idag för att hålla koll på att det inte är någon infektion i såret. Jag tvivlar på att det skulle vara det eftersom hon är pigg och glad i övrigt. Men någon temp fick vi inte ta. Tyvärr måste jag konstatera att Chenin vörjar bli lite småsvår att hantera i alla veterinärsituationer. Hon är ju gullig med personalen och så men bara en vaccinering gör att hon ger en misstänksam blick, även om det förstås går bra. Tidigare har jag kunnat tempa henne men försök att närma sig hennes bak med den prylen gjorde att hon satte in allt motstånd, dvs sprattel. Det gick helt enkelt inte; varken med mamma, själv eller med Hebbe. Jag bestämde mig för att prova med munnen men inte heller det fick man. När jag lugnat ner mig bestämde jag mig för en pedagogisk metod. Först fasthållning och det går ju alltid bra, därefter en sekund i munnen och snabbt ett bra. Därefter var tempen tagen inom en minut. Jag vet inte om det ger rätt resultat i munnen, men jag tror det blir det enklaste sättet framöver.

Några saker att bli upprörd på Strömsholm över:

• Ingen info om att Chenin skulle ha antibiotika, varken muntligt eller i hemgångsråden. Jag kom på det på söndagkvällen, lämnade in receptet (som jag hittat bland alla kvitton från Strömsholm) på måndagen och får ut medicinen först imorgon.
• Ingen info om när/hur/var de plåster hon har ska tas bort, såsom kanylplåster, stygnplåster och morfinplåster (som för övrigt är narkotikaklassat, inte ska följa med hunden hem utan tydliga instruktioner, inte får slängas i sopnedkastet och inte får beröras fysiskt).
• Ingen info om rehab såsom ståträning, massage, kylning m m. Inte heller har jag fått prata med någon annan än receptionister under dagen. Först imorgon kommer rehab ringa upp mig efter tjat från mig själv (Chenin var dessutom inte utskriven när jag ringde idag). Jag vet inte heller när jag ska påbörja treadmill.
• Utlämning av hund tar två timmar och sker i korridoren.
• Dessutom har jag betalat för direktreglering som jag inte ska ha och inte har fått.

Men vad gör man? Måhända att Strömsholm är stort och opersonligt, men Lennart kan ju sin grej i alla fall. Dessutom är telefonsystemet väldigt bra, dvs att man slipper kö och att de istället ringer upp. 

Choice och jag var tvungna att ta en runda runt Lötsjön med Jocke för att komma på andra tankar. Jocke undrade om det var bra att springa med tanke på att hans fot gjorde ont. Men lite ansträngning hade han hört kunde vara bra för en nästan-inte-alls-stukad fot. Lite senare fick jag en bild på hans röda svullna fot som höll honom vaken. Tydligen var det inte alls jättebra att springa med den. 🙂