Chenin.se

Ibland känns det som att det är fel oavsett. Om veterinären säger att något är fel så är det fel och när han säger att inget är fel är det också fel. Hursomhelst har jag varit på kontroll på Strömsholm idag och faktiskt klarat av ett veterinärbesök utan tårar. Det kan i för sig berott på att det var positiva besked. Chenin började bli stabilt bättre förra veckan och på onsdagen ringde Strömsholms rehabavdelning. Men i fredags var hon påtagligt sämre på kvällen. Jag har svårt att förstå varför men med tanke på att den uppblåsta kragen inte fullkomligt fullgör sin funktion låg det nära till hands att misstänka infektion. Jag hade is i magen och väntade till lördagen och tyckte då hon var lite bättre. Choice och jag sprang med tunga steg i Ursvik efter kort lydnadspass på ängarna och på kvällen gick vi ut med kompisar på Patricia. Jag höll mig nykter i fall att och det kändes mycket klokt. Väl hemma sent på natten hade det kommit ut vätska ur Chenins översta stygn som kladdat ner pälsen. Panik-jag ringde Strömsholm mitt i natten och fick prata med en klok och kompetent person som rådde mig att vänta till söndagen och ringa tillbaka. På söndagen kollade jag noga igen och tempade Chenin (klarade det alldeles själv med hjälp av tillitsträning och rostad blodpudding), men någon infektion verkade hon inte ha. Mamma fick komma som rådgivare och hon tyckte att Chenin var märkbart svullen på insidan av knät men ingen infektion. Jag vet inte vad som är värst men någonting fel med knät som gjorde hennes smärta så stor kändes inte kul. Jag kände att botten var nådd på söndagkvällen. Efter många samtal till alla djursjukhus och överläggning om var vi skulle åka bokade vi besök på Strömsholm på måndagmorgonen. Man vill ju ha nära till källan om något i benet skulle behöva justeras. Choice och jag pinade ut träningsvärken med en lång långpromenad på tre timmar, med delvis Annica och Midos sällskap. Imorse plockade vi upp Lisa som troget följde med till Strömsholm. Jag var nog beredd på det värsta. Tänk om de säger att det inte finns något mer att göra. Den tanken kunde inte få tårarna att sluta komma. Lisa försökte vara positiv men även hon befarade det värsta. Väl inne hos veterinären och efter sedvanligt utdelade pussar från Chenin – hon är bara för go efter allt ont de gjort henne - tror veterinären att det inte är mer än någon slags ledvätska som samlats runt knät. Det finns ju en hel del oklara frågor men i nuläget känns det positivt och sedan är det bara att hoppas att svullnaden (och inflammationen) lägger sig. Lite orolig är jag fortfarande eftersom det är svårt att veta vad det beror på osv men veterinären svarade lugnt på mina frågor. Nu är det inbokat besök hos Lennart om några veckor. Ibland ska man inte lita på sin magkänsla om att allt är fel. Det var en lättnad att ha fel om man säger så.

Nu är hundarna hemma hos Lisa och Loi. Chenin myser i köket, lätt sur kan jag tänka mig, medan Choice busar med Loi. Jag är på jobbet i vanlig ordning men det fanns tydligen en viss oro för att jag skulle vara hemma och vavva (vård av vovve) denna vecka. Skulle varit trevligt men tyvärr finns det ingen försäkringskassa för hundägare.

Måste avsluta med att gratulera Anna och Doc här i bloggen också. Det kommer lite i skymundan när allt man kan tänka på är Chenins välmående men givetvis är vi väldigt glada och stolta över våra vänner som blivit uppflyttade till lägreklass spår!

Chenin mår mycket bättre idag, men ilskan mot Strömsholm bara växer. Jag vill inte ens tycka illa om dem. Jag ringde vid lunch för att kolla att de inte glömmer att ringa från rehab idag. Nejdå, de ringer innan 20.00 svarade receptionisten. Det är nu 15 min kvar till dess. Under all kritik, ledsen och besviken är jag.

Jag bestämde mig i alla fall för att ta bort plåstret som sitter över såret. Enligt hemgångsrådet ska såret kollas varje dag, samtidigt skyddar ju plåstret delvis och dessutom sitter det antibakteriellt specialplåster innanför som fungerar mot infektioner. Men idag var det dags. Chenin blev genast skeptisk när jag började lirka. Plåstret sitter med sådan tejp att det helt enkelt inte går att dra av utan att skada huden. Förmodligen har de dragit av den rakt av i lördags när de höll på att byta i samband med att vi skulle hämta. Uppenbart är detta anledningen till att Chenin är röd och har sårskorpor överallt på benet. Lite idiotiskt eftersom de riktigt varnat mig för infektionsrisken. Jag till och med schamponerade in Chenin med klorhexidin på deras råd för att hon kanske hade småsår på kroppen som behövde desinficeras. Nåväl, jag kunde inte göra så mycket mer än att låta tejpen sitta kvar och klippa  bort bandaget. Det syntes på Chenin att hon var riktigt rädd att jag skulle göra henne illa. Det tog lång tid att klippa bort plåstret och mycket tillit att jobba upp. Jag räknar med att tejpen åker av i samband med att hon sätter ny päls och den är på väg. Jag tänkte strax ta tag i morfinplåstret.

Hebbe säger att Chenin har sjukt bra pli på mig. Hon bara lägger sig på rygg, dunkar högljutt svansen i golvet och ger mig under-luggen-blicken så kommer jag på studs och kliar mage. Idag har hon inte varit många minuter i kompostgallerhagen. Det hjälper ju inte eftersom hon oroligt vankar av och an där innanför. Istället har jag satt saker för soffan och låtit henne vara fri i vardagsrummet med Choice och mig medan jag jobbat. Det blir hon mycket lugnare av.

Folksam ringde idag. Jag kan få ut Chenins livförsäkring men då täcker de inte veterinärkostnader framöver som avser rörelseapparaten över huvud taget (dvs ryggproblem, höger korsband, höftleder osv). Suck och stön, inte ens där fick man någon ekonomisk hjälp. Tur att vi inte köpte lägenhet denna hösten…

Choice har varit och rejsat med Doc runt Lötsjön på lunchen och nu på kvällen tog hon och jag en springtur runt kyrkogården och Lötsjön. Tungt, men nu sover båda flickorna gott. Choice är så cool, alltid lugn när man ska vara det. Hon har riktigt bra inflytande på Chenin just nu. Tänk vad jobbigt det hade varit för Chenin att ha en sjövild unghund nu. Choice är livlig och taggad ute, men helt avslagen inne.

Nu är klockan över 20.00. Inget samtal från Strömsholm såklart (jag ringde ju bara två gånger igår och en gång idag om den saken, och bad dem lova att inte glömma mig). Jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera Chenin alls. Igår var benet svullet och riktigt hettande. Receptionisten kunde inte ens svara på om jag skulle kyla henne (som jag gjort när vi opererat med fiskeline-metoden) eller inte. Jag får prova ringa Södra imorgon.

Om inte Chenin blir frisk, glad och lycklig kommer jag gå under. Då har detta plågeri varit för jäves. Idag är hon påtagligt sämre, förmodligen på grund av att hon inte får annan smärtlindring än Rheumocam nu. Hon kan inte ligga still utan vandrar fram och tillbaka i hagen haltandes och snurrandes innan hon snabbt damper ner. Jag tycker det är fruktansvärt, men Hebbe den lite mer rationella påminner mig om att det är så här första veckan.

Vi skulle ta tempen idag för att hålla koll på att det inte är någon infektion i såret. Jag tvivlar på att det skulle vara det eftersom hon är pigg och glad i övrigt. Men någon temp fick vi inte ta. Tyvärr måste jag konstatera att Chenin vörjar bli lite småsvår att hantera i alla veterinärsituationer. Hon är ju gullig med personalen och så men bara en vaccinering gör att hon ger en misstänksam blick, även om det förstås går bra. Tidigare har jag kunnat tempa henne men försök att närma sig hennes bak med den prylen gjorde att hon satte in allt motstånd, dvs sprattel. Det gick helt enkelt inte; varken med mamma, själv eller med Hebbe. Jag bestämde mig för att prova med munnen men inte heller det fick man. När jag lugnat ner mig bestämde jag mig för en pedagogisk metod. Först fasthållning och det går ju alltid bra, därefter en sekund i munnen och snabbt ett bra. Därefter var tempen tagen inom en minut. Jag vet inte om det ger rätt resultat i munnen, men jag tror det blir det enklaste sättet framöver.

Några saker att bli upprörd på Strömsholm över:

• Ingen info om att Chenin skulle ha antibiotika, varken muntligt eller i hemgångsråden. Jag kom på det på söndagkvällen, lämnade in receptet (som jag hittat bland alla kvitton från Strömsholm) på måndagen och får ut medicinen först imorgon.
• Ingen info om när/hur/var de plåster hon har ska tas bort, såsom kanylplåster, stygnplåster och morfinplåster (som för övrigt är narkotikaklassat, inte ska följa med hunden hem utan tydliga instruktioner, inte får slängas i sopnedkastet och inte får beröras fysiskt).
• Ingen info om rehab såsom ståträning, massage, kylning m m. Inte heller har jag fått prata med någon annan än receptionister under dagen. Först imorgon kommer rehab ringa upp mig efter tjat från mig själv (Chenin var dessutom inte utskriven när jag ringde idag). Jag vet inte heller när jag ska påbörja treadmill.
• Utlämning av hund tar två timmar och sker i korridoren.
• Dessutom har jag betalat för direktreglering som jag inte ska ha och inte har fått.

Men vad gör man? Måhända att Strömsholm är stort och opersonligt, men Lennart kan ju sin grej i alla fall. Dessutom är telefonsystemet väldigt bra, dvs att man slipper kö och att de istället ringer upp. 

Choice och jag var tvungna att ta en runda runt Lötsjön med Jocke för att komma på andra tankar. Jocke undrade om det var bra att springa med tanke på att hans fot gjorde ont. Men lite ansträngning hade han hört kunde vara bra för en nästan-inte-alls-stukad fot. Lite senare fick jag en bild på hans röda svullna fot som höll honom vaken. Tydligen var det inte alls jättebra att springa med den.

Världen är lite upp och ner för tillfället. Pappa åkte till Afghanistan idag. Det känns konstigt och knäppt och bara något som min pappa kan få för sig att göra. Hela grejen verkar lite knas och är mystifierad med hemligheter. Han kommer tillbaka snart men vi vet inte riktigt när.

Vad gäller Chenin känner jag mig otroligt lättad efter besöket på Strömsholm. Hon kan inte fortsätta vara så dålig som hon är. Det känns hoppfullt med TPLO även om man kan önska att man varit hos Lennart och diskuterat tidigare. Enligt honom är det inte ens värt att operera med någon annan metod på den typ av hund som Chenin är. Hon kan förstås aldrig bli återställd igen, vilket jag tvivlar på att någon hund kan som sliter av ett korsband, men hon borde kunna fungera som en hund igen. Jag vill verkligen kunna gå ordentliga långpromenader med henne.

Chenin verkade okej när jag hämtade henne på Albano igår. De är ju inte världens trevligaste utan lämnade ut henne med orden ”allt står på pappret”. Jag har inte ens fått prata med någon veterinär eller något. Chenin var lite groggy och hela kvällen stack tredje ögonlocken fram vilket gav ett lite påverkat intryck. Imorse åt Chenin upp sin mat snabbare än Choice. Vad skönt det var! Allt är som det var för några månader sedan. Jag blev ju orolig för livmodersinflammationer och skendräktighet när hennes matstörning i huvudsak berodde på att det var jobbigt att tugga. Chenin får tydligen inte tugga på hårda saker, såsom ben och pinnar. Jag undrade om hon fick bita på Choice och bära på leksaker. Ja, det gick bra så länge hon väljer det själv. Ha, Chenin väljer inget själv – hennes huvud bara säger att hon måste äga allt oavsett om det smärtar. Jag tror det är bäst om man tänker och väljer lite åt henne i frågan.

Igår kväll gick Choice och jag iväg till Lötsjön för att springa med Anna och Doc. Det var Choice andra joggingtur. Denna gång bet hon mig bara en gång i byxbenet men lyckades då träffa med en tand i vristen. I övrigt sprang hon lugnt och fint. Ibland framför och ibland bakom. Choice fick sedan vara med Dalton i Annas bil medan vi sprang kyrkogården runt. Det känns som att Choice inte behöver pressas för mycket ännu.